Nu ikväll såg jag en mycket intressant dokumentär om den sjungande revolutionen – den fredliga revolutionen som ägde rum i Estland och som inte ens Sovjetunionen med sin vapenmakt kunde bemästra. När esterna gick man ur huse och samlade en tredjedel av landets befolkning i en sjungande demonstration 1988 så säger det något om ett folks kamp för förändring. Jag minns att jag 1989 som 12-åring såg på nyheterna hur estländare, letter och litauer stod längs vägen mellan de tre länderna som en tyst protest mot det nazistisk-sovjetiska överenskommelsen som kom att vara grunden till den sovjetiska ockupationen. Tala om mäktig demonstration. Sedan följde den märkliga nyheten efter den andra och till sist var alla östeuropeiska länder fria och Sovjetunionen upplöst. För mina föräldrar som berättat om Ungern 1956, Östtyskland 1961, Tjeckoslovakien 1968 osv var det en otrolig upplevelse. Men också jag som inte upplevt detta kände att det var något stort på gång som skulle förändra saker och ting för all framtid.

I sommar reser jag ännu en gång till underbara Prag och kommer vid Vaclavplatsen ägna en tanke åt tjeckernas och slovakernas kamp 40 år tidigare. Tiden var tyvärr inte mogen för förändring då men skulle komma 21 år senare. Skönt att såväl Alexander Dubcek som Vaclav Havel fick uppleva det.

I Zimbabwe lär dessvärre demokratin inte segra ännu en tid pga att oppositionen dragit sig ur valrörelsen. Inte undra på det när landets diktator hotat med krig mot folket om han inte skulle ha vunnit valet. Förr eller senare vinner demokratin också i Zimbabwe. Diktaturregimer har en förmåga att ruttna bort – tack och lov.