April har varit en riktigt tung månad för mig. På påskafton, lördagen den 3 april avled min mor i en ålder av 60 år.

Hon hade varit sjuk en längre tid i flera olika sjukdomar och hennes allmäntillstånd blev allt sämre. Jag upplevde att döden ändå kom plötsligt, trodde att hon ändå skulle få leva i flera år till, kanske skulle vi lyckas förbättra hennes hälsa på olika sätt. Hoppet fanns där hela tiden, ibland framsteg, men ibland motgångar. Flera gånger lyckades vi förbättra hennes hälsa – som när vi själva insåg att det var celiaki som var orsak till hennes mag/tarm-problem under många år vilket läkarna inte hade klarat ut (ett enkelt test visade att hon hade celiaki) och även då hon genomförde en amalgamsanering vilket också påverkade hälsan.

Jag har känt och känner fortfarande sorg över att hon skulle behöva dö i så relativt ung ålder. Jag känner en sorg över att hon skulle behöva ha flera allvarliga sjukdomar som allt mer tog på krafterna. Jag kan också känna en bitterhet mot människor som ville henne illa. Men varken sorg eller bitterhet får ta överhanden.

Jag finner glädje över att i 33 år fått förmånen och lyckan att ha haft (och fortfarande ha) en underbar och kärleksfull mor och ha en bra relation med mina föräldrar. Det är inte alla som får uppleva det. Det var inte självklart att jag heller skulle få uppleva det. Redan när jag föddes fick min mamma en mycket allvarlig blodpropp och det kunde ha slutat riktigt illa. Mina föräldrar hade planer på åtminstone ytterligare ett barn – att jag skulle få en bror eller syster. Läkarna avrådde min mor att föda fler barn med anledning av faran för hennes liv.

Efter hennes död har jag försökt finna tröst i att hon inte längre behöver lida pga sjukdom. Hon behöver inte längre lida pga människor som ville göra henne illa. Hon behöver inte längre lida av att höra om grymheter mot barn och djur som gjorde henne extra mycket berörd. På andra sidan finns inget lidande. Både jag och min mor är/var troende, om än inte i strikt religiös mening. En tro på att vår själ fortsätter leva även om vi inte längre finns i vårt skal som vår kropp utgör.

Begravningsakten idag var mäktig med många känslor. Starka känslor av sorg och saknad blandades med en känsla av stolthet över min mor och uppskattning för en väl och värdigt genomförd begravningsakt som betyder mycket för mig och min far. Under begravningsakten var det bl a tre låtar som spelades: ‘In the Ghetto’ med Elvis Presley, ‘Nessun Dorma’ med Luciano Pavarotti och så ‘Tänd ett ljus’ med Triad. Den sistnämnda var en av mammas absoluta favoritlåtar. Då det finns ett jul- och nyårsbudskap i slutet så fick jag i ett ljudprogram klippa bort den delen. Budskapet i låten känns hoppfullt och riktigt: ”Det känns mörkt nu… men det blir ljusare igen.”

Vi ses mamma!