Då är det åter dags för Pridefestivalen i Stockholm, en sedan 1998 återkommande festival med syfte att rikta fokus på HBTQ och allas lika rättigheter. Fortfarande år 2011 är det många länder som fortfarande förtrycker HBTQ-personer, dvs homo- och bisexuella, transpersoner och queera. I vår närhet finns exempelvis Ryssland som förbjudit Prideparader i flera års tid och agerat med våld när modiga personer ändå försökt åstadkomma en manifestation.

Det är dock inte så länge sedan som HBTQ-personer fängslades också i Sverige och än mindre sedan samhället ansåg HBTQ-personer som sjuka som behövde vård. Många är de som därför fått hemlighålla sin sexuella läggning, sin kärlek och fått leva liv med betydande svårigheter, allt pga ett samhälle som endast kunnat se en typ av kärlek och inget annat.

Det är också tydligt att det inte är valår med allt vad det innebär av valrörelse. Från att tidigare ha varit högprioriterat att vara med så väljer nu flera partiledare att inte vara med i Prideparaden. Om detta kan man läsa i Makthavare.se. Från Miljöpartiet deltar iallafall språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson och från Vänsterpartiet partiledaren Lars Ohly. Det vore en kraftfull markering om samtliga partiers språkrör och partiledare fanns med och demonstrerade för lika rättigheter för alla, även HBTQ-personer. En kraftfull markering gentemot alla de som fortsatt bibehåller en snedvriden och inhuman politik i andra länder.

Jag brukar säga ”Människor må tvista om huruvida det finns ett himmelrike eller inte. Vad gäller helvetet är jag dock helt övertygad om att det finns. Här på jorden och i form av Nordkorea.”

Lika länge som jag varit samhällsintresserad, lika länge har jag fascinerats av länder med diktatur. Det kan gälla såväl tidigare diktaturer så som nazistregimen i Tyskland 1933-45, kommunistregimen i Albanien 1945-1991 som nuvarande diktaturer såsom nekrokratin Nordkorea 1945-. Jo du läste rätt. Nekrokrati i form av att den styrande ledaren är död. Kim Il Sung dog 1994 men styr formellt Nordkorea fortfarande. Ett av många uppenbara exempel på en diktatur av värsta och mest bisarra slaget.

Det som fascinerar mig med diktaturer är på vilket sätt de fungerar, eller ofta inte fungerar, och vars ledare kan fortsätta styra länderna med järnhand genom skicklig propaganda, omfattande övervakning m.m.

Nordkorea brukar rankas som absolut sämsta land när det gäller mänskliga rättigheter. Landet är i princip ett stort fångläger och där de ”lyckligt lottade” bor i huvudstaden Pyongyang, de ”mindre lyckligt lottade” bor i mindre städer och på landsbygden och där de värst utsatta finns i koncentrationsläger.

Jag kan varmt rekommendera boken ”Inget att avundas” skriven av den amerikanska journalisten Barbara Demick. Demick har intervjuat ett flertal nordkoreaner som lyckats ta sig ut ur landet. De berättar om sina liv i Nordkorea som dramatiskt förändrades under 1990-talet med svår hungersnöd. Enligt vissa beräkningar tror man att så många som två miljoner (ca 10% av befolkningen) kan ha dött av svält. Enligt den aktuella nyhetsrapporteringen tycks landet stå inför ännu en svältkatastrof.

I boken får man följa ett antal nordkoreaner som ingående berättar om sina liv, sina respektive familjer, yrken och inte minst om vardagslivet. De som växte upp före 1994 berättar om ett liv under ett hårt system men där det åtminstone fanns tillräckligt med mat. Under 1990-talet började så landet att helt braka samman pga livsmedelskris och energikris. Elektricitet försvann gradvis. Till slut blev det meningslöst att gå till jobbet eftersom inga råvaror nådde fram och inga löner betalades ut. Mat som tidigare transporterats ut till invånarna kom aldrig fram pga brist på bränsle.

Snart började det som i nordkoreansk terminologi kallats för ”Den svåra marschen”, vilket är en egen omskrivning för den massvält som drabbade Nordkorea. En ung elitstudent i Pyongyang märkte först ingen skillnad alls (förutom när han besökte sin hemstad) medan andra tvingas till de mest obeskrivliga handlingar för att överleva. Illegala marknader uppstår i desperation och vissa söker sig också till Kina för ett bättre liv. De som har otur åker fast och hamnar i något av landets ökända koncentrationsläger.

Jag hoppas få uppleva den dagen då Nordkoreas regim faller. Jag fick uppleva det fantastiska revolutionsåret 1989 som man kan säga fortsatte i två års tid och kulminerade med Sovjetunionens upplösning 1991. Skulle någon i början av 1989 ha sagt att Berlinmuren skulle falla inom ett år skulle säkert ingen ha trott på det. Samma år sköts en östtysk medborgare som försökte ta sig över gränsen. Men så skedde allt så otroligt snabbt under 1989. Jag minns det som igår när ungerska och österrikiska soldater klippte sönder taggtråden längs med den gemensamma gränsen, vilket kom att bli ett viktigt startskott på revolutionsåret. I stort sett varje dag kom fascinerande, dramatiska, glädjande eller sorgliga rapporter från de östeuropeiska länderna. Tyvärr föll inte förtryckarregimen i Kina 1989 trots att det kanske var riktigt nära då. Om revolutionen också hade nått Kina kanske även Nordkoreas folk hade varit fria idag. Vem vet?

Göteborgs-Posten
Resumé

Det finns rätt många personer jag beundrar. Nu kan jag lägga till ytterligare en person till den listan, Pia Östensson. Jag känner henne inte personligen men läser i dagens DN om hennes liv som präglats mycket av drogmissbruk från tidig ålder fram till för 34 månader sedan. Jag beundrar människor som lyckas finna kraften och ta tillbaka sitt liv från drogernas destruktiva nedåtgående spiral – inte lätt att bryta då det kräver en enorm viljestyrka att stå emot känslostormar och svåra abstinensbesvär. Jag beundrar också personer som Pia som också väljer att dela med sig av sitt liv och berätta om drogernas destruktiva verkan, att gå ut och berätta för andra genom föredrag som förhoppningsvis kan få andra att avhålla sig från droger. Det kan verkligen inte vara lätt att lämna ut sig själv på det sättet, men det är enormt viktigt arbete.

Läs mer om Pia Östensson i dagens DN.

Jag tänkte att det började bli dags att börja blogga igen. Det är bra att skriva om sina funderingar, åsikter, erfarenheter m.m. Nu kör jag så det ryker.

På min födelsedag, 9 januari, tog jag tåget till Uppsala. Nytt jobb väntade, som politisk sekreterare på 100% för Miljöpartiet i Uppsala. Som så många andra så blev jag engagerad i jakten på bostad. Uppsala är utan tvekan en av de kommuner som det är mycket svårt att få bostad. Som ny i allmännyttans bostadskö är det i princip omöjligt att få en bostad.

Länge såg det ut som att det skulle bli en lägenhet i Örbyhus, en ort i Tierps kommun. Lägenheten ligger nära tågstationen och pendlingen till/från Uppsala endast 26 minuter. Helt klart rimligt pendingsavstånd. Som av en händelse strulade det till sig med visning av den lägenheten. Först var det hyresvärden som strulade och började visa lägenheten för andra intressenter, trots att jag var den andra sökande på lägenheten. Sedan när så turen kom till mig så började nuvarande hyresgästen att strula. Dagarna gick och hyresvärden kunde inte få tag i hyresgästen. Lagom när det började närma sig deadline för att jag skulle bli tvungen att säga ja/nej till lägenheten utan att ha sett den så fick jag veta att jag fått en annan lägenhet, i Uppsala (!).

Tack vare att jag sommaren 2008 anmält mig till Stockholms stads bostadsförmedling så lyckades jag hamna på en bra plats i kön för en lägenhet i Sävja. Med stadsbuss 5 utanför dörren och med 13-15 min restid in mot city känns det kanon.

Det känns skönt att 2011 börjat så bra som det har gjort. Intressant arbete med spännande arbetsuppgifter, riktigt bra chef (kommunalrådet Maria Gardfjell) och fullmäktigegrupp samt många andra bra personer (ingen nämnd ingen glömd). Hoppas 2011 får fortsätta lika bra. 2010 var det tuffaste året i mitt liv och det skulle kännas bra om 2011 blev det positiva året.

Jag såg ‘Här är ditt liv’ i SVT 1 igår och blev som alla andra helt överlycklig. Överlycklig att sådana som Lena Maria finns. I en värld med så mycket hat, diskriminering och främlingsfientlighet känns det så fantastiskt skönt att få höra/se människor som Lena Maria Klingvall.

Lena Maria Klingvall föddes 1968 utan armar och med ett ben som var kortare än det andra. Lena Maria har åtskilliga gånger bevisat att hennes handikapp inte behöver vara ett handikapp utan att det går att leva utan begränsningar. Musiken spelade tidigt en stor roll i hennes liv men hon har också blivit känd för sina prestationer inom simning med EM- och VM-guld, som förde henne till andra sidan jordklotet – och den stora berömmelsen där. Trots att hon fortfarande är relativt okänd i Sverige har böckerna om hennes liv översatts till femton språk, hennes föreläsningar tagit henne jorden runt och hennes sång fyllt Japans konserthallar.

I studion överraskas Lena Maria av gästande vänner och kollegor från när och fjärran med berättelser ur hennes liv, bl a Taiwans president som gav en mycket varm hälsning till henne.

SVT Play (se programmet)

Media: Aftonbladet, Expressen

Jag gillar snabbmatsrestaurangen MAX. De är en positiv konkurrent till McDonalds vilket jag tycker är riktigt bra. Intressant är också att MAX satsar rätt hårt på klimatarbete där man tydligt redovisar klimatpåverkan genom olika måltider.

Det jag däremot inte gillar är att MAX inte tycks vilja marknadsföra de produkter som har minst klimatpåverkan. I ett reklamblad jag idag fick i brevlådan så är det en mängd rabattkuponger där jag som konsument får erbjudande om att köpa Italian Trio, Originalburgare, 2 Supreme för 1, Friscomål m.m. Visst finns där ett erbjudande om Falafelmål men det är ändå tydligt att man i sina erbjudanden framför allt marknadsför de måltider med störst klimatpåverkan vilket rimmar illa med MAX’s annars så positiva arbete.

MAX, erbjud lägre priser på de mest klimatsmarta alternativen i er meny. Framför allt era vegetariska alternativ som ju är bland de måltider med absolut lägst klimatpåverkan.

blir mitt bidrag till förvrängning av Cornelis Vreeswijks ‘Getinghonung Provincale’ vars text bl a lyder ‘Samma turister här som där’.

När jag var och uträttade några ärenden i Norrköpings citykärna häromdagen så slog det mig att affärsutbudet är så tråkigt. Oavsett om man befinner sig inne i citykärnan, stormarknaderna i Hageby eller Ingelsta så är det ju i princip samma affärer. Även när jag befunnit mig utomlands, nu senast i Prag var det ju nära på samma affärer också där, möjligen med andra namn men i princip samma sortiment.

Caféer och snabbmatsrestauranger är snart detsamma oavsett var man är i världen. Du kan snart fika på Wayne’s Coffee oavsett var du är.

Det brukar inte kännas särskilt konstruktivt att tala om att det var bättre förr, men ibland kan man sakna vissa saker. Jag kommer ihåg hur varuhuset Domino såg ut tidigare, långt innan företaget Boultbee kom och kastade ut småföretagare från varuhuset. På den tiden då det hette Domus och det t ex fanns en stor secondhand-butik på nedre plan, en mindre sybehörsaffär, en hobbyaffär m.m. Jag kommer ihåg det mysiga caféet på Spiralens övre plan där det var lite skum belysning och designat som en skog. På 1990-talet fanns det flera musikaffärer i citykärnan, idag endast Vaxkupan. För inte så länge sedan fanns det också en lokal snabbmatsrestaurang inne på Domino, Burger & Co, som hade stans bästa vegetariska hamburgare.

Det jag saknar är den lokala variationen som ju bör finnas också när man går i ett varuhus och handlar. Likformigheten i våra varuhus landet och världen över är knappast något som lockar in turisterna att shoppa direkt.

Läser på DN att Kina ska sluta med ”skamparader”, där kriminella får gå i parad genom stadens gator. Dessutom vill justitieministern i Japan verka för en utredning om dödsstraffet. Modigt i ett land där tydligen 85% av befolkningen är positivt inställd till dödsstraffet. Nu återstår att hoppas på att länder som t ex Iran och Saudiarabien som tillämpar andra former av straff så som spöstraff, stening m.m. också mer börjar inse människovärdet och ta det på allvar.

De rödgröna går idag ut med beskedet att i händelse av att regeringen satsar på nya skattesänkningar så kommer oppositionen satsa precis lika mycket men på jobb, välfärd och klimat. Bl a Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och SVT rapporterar om detta. Det andra löftet innebär att varje krona som regeringen lovar att satsa på välfärden ska matchas exakt av de rödgröna. Detta blir då utöver de 12 miljarder som oppositionen redan lovat att lägga på kommunerna och landstingen efter valet. Med andra ord, tuffa bud gentemot de borgerliga partierna. Det gör också valet enklare för alla de som inte bestämt sig. Vilket värderar man mest – lägre skatter eller bättre välfärd. Jag och många med mig känner starkt för det senare alternativet. Varför ska skatt vara något negativt – det är ju en försäkring i vårt samhälle som vi alla har glädje av att det fungerar bra och finns där när vi behöver det på olika sätt.

Hann besöka Grönt café och höra lite på riksdagsledamoten Gunvor G. Ericsson. Jag har alltid tyckt att Gunvor är bland de bästa och mest drivande riksdagsledamöter. Jag hoppas att hon är en av dem som kandiderar till nytt språkrör nästa år. Även Mikaela Valtersson är en favorit. På manliga sidan är det självklart Gustav Fridolin.

Gunvor tipsade om ekoshoppa.se. En utmärkt webbplats med en stor samling länkar till affärer på nätet som erbjuder miljöanpassade och rättvisemärkta produkter. Suveränt.